Jag blev tidigt intresserad av att måla upp suggestiva ljudbilder och det märktes nog redan i Contact fast det för min del då handlade om Hammond L 100 med Leslie. I min musiksmak har jag nog alltid pendlat mellan de stora dragen med spejsade stjärnhimlar och det enkla ”träigt” akustiska – från Pink Floyd till The Band och Neil Young, från klassiska drag till folkmusik och new orleans jazz.

Från allra första början färgades nog mitt musikintresse av att jag på sent 50-tal försökte mig på ”New Orleans jazz”. Det var ju det som gällde på skoldanserna i Vasa, Hvitfeldtska och Majorna och andra läroverk i Göteborg. Min kompis Nisse Hinnerssons brorsa, Becke spelade klarinett i Syncopation Jazzband och vi småpöjkar var ju mäkta imponerade och försökte ta efter dom stora. Jag minns hur jag nån gång på den tiden såg Gus, banjonisten i Landala Red Hot Stompers, på Avenyen och jag lovar att det var lika stort som om jag fem år senare sett Lennon… Till Lasse Molins serie om Ivar Kreuger och till Zelda på Dramaten fick jag långt senare den roliga uppgiften att skriva pastischer på 20-30-talsjazz som nästan lät som på riktigt och ”Samma vindar” skulle nog inte heller ha låtit som den gör om jag inte haft den där tidens musik i bagaget.
Nån gång -59 hoppade Lonnie Donegan av som banjonist i Chris Barbers band och startade Lonnie Donegans Skifflegroup och till avslutningsfesten 1960 ihop med en klass från ”Flickis” hade jag, Peter Lindblom och Peter Haertelius bildat ett eget skiffleband. Tyvärr upplöstes vi genom att jag och min familj flyttade till Stockholm. På Lidingö Södra hittade jag nya skifflekompisar i Rolf Börjlind och Claes Elliot och det blev en del inhopp i ett new orleans-band, som jag glömt namnet på men nya tider närmade sig med stormsteg…
För även min värld förändrades på ett avgörande sätt kring 1963 när nya ”kompisar” flyttade in. Till att börja med var det ”kompisarna” i Beatles och så småningom de livsfarliga Stones nere i backen, dom som man egentligen skulle borde hålla sig ifrån… Jag minns hur vi var på Kungliga Tennishallen och såg Beatles som förband till Joey Dee & the Starlighters och sen var ingenting mer sig likt. Den primära kicken med Beatles var ju faktiskt att ”kan dom så kan vi” så vi bildade popbandet The Ruperts och brände sönder skolans AV-utrustning när vi drog upp volymen på första spelningen. Det var jag, Tomas Larsson, Lars-Göran Reijner, Jens Bagge och en trummis, som hette Klas och bodde på Östermalm…

1964 började jag på Konstfack och hela London och all musiken rasade in i min värld även om jag inte kom dit på riktigt förrän i slutet av 90-talet. The Ruperts blev Hårbandet, Yellow & blues, Grand Canyon och till sist Contact och Tomas och jag var med på hela resan. Ella Reinholds skickade upp Leifs trummor i ett paket från Svenljunga. Örjan Jansson byggde en fuzzbox och ”killarna” i Abrahamsberg byggde förstärkare och högtalarlådor vars blågula tyg jag fick av Tomas när jag fyllde femti… Vill du läsa mer om Contacts historia kan du gör det här.

1972 – 2013

Efter åren med Contact och Norrbottens Järn har jag gjort nio LP/CD i eget namn (se diskografin) och en hel del filmmusik, inte minst till nästan alla Lasse Molins tv-serier och filmer. Jag började bygga upp en liten hemmastudio i gillestugan på Timotejstigen i Luleå och 1982 köpte jag min första portastudio. Med den gjorde jag inspelningar, som t.o.m spelades i radio av Lennart Wretlind och Kjell Alinge i Eldorado. Musiken till Lars Molins ”Korset” är också gjord på Portan. Jag var tidigt road av trummaskiner och hade bl a en Roland TR-606, som föjdes av en TR-707 och en TR-808 och så hade jag en Crumar stråkmaskin, som vägde 3 ton. Min första synth var en Korg Poly 6 innan jag i mitten av 80-talet definitivt blev ”såld” på Rolands svepande pads och bytte Korgen mot en Roland Juno 106, som jag har kvar än i dag. Den har mjuka fina pads och ett stråkljud, som slår det mesta. När vi flyttade till Mosås utanför Örebro 1985, byggde Bertil från KB-Bygg om ena halvan av vårt fristående dubbelgarage till en minimal men mysig studio. Nu kompletterade jag så småningom syntflottan med en Roland JD-800, och investerade i en Fostex 8-kanalare 1/4″, som jag så småningom även synkade till en Ataridator. Med den utrustningen gjorde jag bl a musiken till ”Tre kärlekar” och ”Potatishandlaren”. Det var inte så feta budgetar på SVT på den tiden och det passade mig bra för jag tyckte om att sitta och gneta mycket på egen hand. Björn Holmsten kom och la på sin klarinett till ”Potatishandlaren” och jag gjorde all musiken till ”Tre kärlekar” i garaget. Det var först när vi spelat in huvudtemat på skivan ”Intercity” som en lite mer fullödig version kom att användas till några av de sista delarna. I slutet av 90-talet gick jag över till att spela in digitalt på en Adat-bandare och den använde jag när jag gjorde musiken till ”Den tatuerade änkan”.
Redan i slutet av 80-talet köpte jag min första Mac, i första hand för grafisk formgivning, men snart satsade Apple också på musikskapande så det blev en Mac PowerPC på 90-talet. Fruktansvärt dyr och med löjliga prestanda med dagens mått mätt. Tidigt fastnade jag för programvaran Logic och på den vägen är jag. Ett fantastiskt program med möjligheter utan gränser. I dag använder jag en iMac och senaste Logic och det räcker mer än väl för mig.

I januari 2010 sände svt ”TV-feber”, som sonen Johan och jag gjorde musiken till och andre sonen, Albin la på några gitarrlicks… och 2011 gjorde jag musiken till ”Länge leve gruvan!” i SVT 1. Det är en film om nedläggningen av gruvan i Laisvall av Maria Söderberg.

Contact har gjort flera fantastisk reunions under senare år, bl a på Svenska Höjdarekryssningarna på Ålands hav och på Parkfesten i Nora. Tyvärr gick Bosse Linné, vår eminente violinist, bort i januari 2011 och jag tror knappast att det blir något mer med Contact nu…

På senare år har det även börjat låta om Norrbottens Järn. Efter en lättare uppmjukning på Teaterrestaurangen och på Piteå dansar och ler 2009, slog vi till på allvar 2010, den 26 januari på Kulturens Hus i Luleå. Över tusen personer utgjorde en entusiastisk publik (snacka om hemmaplan!) och sommaren samma år var vi tillbaka i Luleå och spelade på Luleåkalaset! Sommaren 2011 spelade vi på Parkfestens stora scen i Nora. 15 nov 2012 hyrde vi Södra Teatern i Stockholm och spelade för en jublande salong och två dagar senare mönstrade vi på kryssningsfartyget Svenska Höjdare. I maj 2013 var vi tillbaka på Kulturens Hus i Luleå, där vi delade lilla scenen med Norrlåtar för två succékonserter.

Min musikvärld välte en aning över ända när jag i februari 2012 plötsligt befann mig i ett fruset Växjö som en av de deltagande upphovsmännen i Melodifestivalen 2012. Det var en fantastisk resa att tillsammans med kompositören Thomas G:son, Revolutionsorkestern och inte minst Thorsten Flinck ta ”Jag reser mig igen” ända till finalen i Globen! Där vi blev ”svensk trea”!!! Sen följde Thorsten upp med albumet En dans på knivens egg där han har med 6 av mina låtar.

Nora Dylan Band var också ett av mina hemvisten under några år. Vi debuterade på Parkfesten 2010 och fyllde Bergsmanssalen på Statt i Nora med en jublande publik i februari 2011 och i mellandagarna 2012 och gjorde åter störtsuccé på Parkfesten samma år. Sen lade vi ned verksamheten. ”Man ska inte skämma bort dom” som nån sa…

Under 2000-talet spelade jag en hel del ”live”, med Björn J:son Lindh och gitarristen Torbjörn Carlsson. Det blev då en brygd av våra egna låtar, ofta i kyrkor och i samarbete med lokala körer. Björn gick sorgligt nog bort i december 2013 och det svenska musiklivet och jag själv saknar honom mycket.

2013 – 2017

Jag spelar med sönerna Albin, som spelar gitarr och trummor och Johan, som spelar keyboards och slagverk. Vi satsar på att göra mina låtar i intimt täta och lätt innovativa versioner och sommaren 2013 spelade vi bl a på Parkfesten i Nora och under Musikveckan i Östhammar, där vi bl a spelade en del av min filmmusik till Lars Molins filmer och serier. 2014 gav vi en konsert under Konstrundan på Österlen. Platsen var Gyllengården i Smedstorp, där jag också visade min konst. Under sommaren 2014 spelade vi bl a på Musik I Bruksmiljö i Sandviken, Svalbo Musikcafé och Ovanmyra kulturhus. Under 2015 gjorde vi bl a spelningar på Millners i Tibro, Sveateatern i Sundsvall, Veramagasinet i Hova och på Biografen i Öregrund.
2016 spelade vi på Musikens Hus i Göteborg och på Parkfesten i Nora och den 19 november på den flytande rockfestivalen ”Svenska Höjdare”, ingen dålig avslutning på året.
2017 var det Parkfestens tionde sommar och eftersom Contact var det första bandet, som bokades då, 2008, för tio år sen, så började tankarna mala… Tänk om vi kunde samla de styrkor, som finns kvar av gamla Contact!? Mitt i en gråträlig vinter kändes det rätt att gå på nåt ljust och kreativt så den 21 februari mailade jag de medlemmar som finns kvar i livet och alla fem ställde upp som en man! Plus Gaia Pilossian, jätteduktig violinist och sönerna Albin och Johan, som ju redan nosat på contactlåtarna med mig…
I juni repade vi ett par dagar och det kändes jättebra! Contact är låtarnas band och låtarna lever och har en evig aktualitet… Det blev en jättesuccé på Parkfesten i Nora Folkets Park den 28 juli!!! Aktuell sättning: Lorne de Wolfe/sång, bas – Ted Ström/sång, orgel – Björn Holmsten/sax, flöjt – Claes Palmqvist/fiol, mandolin – Jonas Isacsson/gitarr – Gaia Pilossian/fiol – Johan Ström/percussion, keyboard – Albin Ström/trummor.
Den sköna känslan på Parkfesten tog vi med oss in i 2018 då vi spelade på Svenska Höjdare på Ålands hav, Bryggerikrogen i Nora, Liseberg och Pustervik i Göteborg.

Sommaren år 2019 gör Contact sin första egentliga turné sen 1972!